Det här är ingen riktig post

Tycker man att man är tjockfet så är det inte så roligt att prova kläder. Klä sig bör man ju göra ändå men någon hysterisk reashopping blir det ju inte. De enda kläder som för övrigt är på rea är ju något omaka och förfärligt osnyggt i möjligtvis storlek 36. Därför reashoppade jag på nätet i år, mycket praktiskt och osvettigt. Nada provrumsbrottning i grällt lysrösljus för mig i år. Tyvärr finns det en baksida med postorder. Posten finns ju knappt kvar längre. Nu får vi stackars nyförlösta (nåja) mammor som icke passa i butiksköpta paltor, stå och skämmas på rad längs knäckebrödet på hemköp.

Jag har gjort en beställning och den beräknas nedkomma när som helst nu. Så vilken dag som helst den här veckan kommer jag också att sälla mig till den suckande rad som kantar hemköps högervägg. Piss, pest och senapsgas! Jag gruvar mig redan. Ty ALLTID när jag närmar mig postens lilla utlämningslucka så är det som att alla kunder inne i butiken var på väg just precis dit också. Fast ett halvt steg före mig ligger dom ju  förstås. Och så hamnar man sist i kön. Igen! I kön från helvetet som jag lovar dig går på flugpapper och bromsolja… saaakta, saaakta. (se bild ovan på min son. Han illustrerar hur det känns inombords lagom när kön kommit i höjd med wasas rågrut *suck*)

Den är inte riktigt lika illa, men nästan: -“Postkö-joggen”. När man passerar samtidigt in genom affärsgrindarna som några andra. Man tycker sig se att de har tummade avier i händerna allihopa så man lägger på ett kol och småspringer fram mot postluckan, med väskor, vagn och unge. De som går i vägen för mig då får passa sig… Så klart skall ju ingen annan kund till utlämningsluckan precis då. Man inbillade sig och får nu låtsas skoja med sin unge (som lika gärna kan sova gott i vagnen) bara för att rädda tjurrusningen man precis gjorde in i butiken.

Fan, nu börjar jag ångra min internetshopping. Jag kan väl gå i mammatights och tunikor hela 2011 också? Snyggt praktiskt och garanterat köfritt.