Linda & Dennis 5 år

Vi firade våra 5 år tillsammans med bravur. Först var vi ju och åkte gokart (se nedan) sen kom Mr D hem med blommor och choklad i fredags. Igår lördag var vi ut på restaurang. Vi skulle gå på Godthem ute på djurgården av gammal tradition på Dennis sida men det var helt mörkt och stängt så vi fick åka till en grekisk restaurang på söder istället.

Vi åt kyckling och oxfilé med massa dipsåser och friterad potatis. Vi bytte presenter. Jag fick fint smycke och Mr D fick kartbok och örngott. (Två saker han gillar att göra).

Sen var vi proppmätta och åkte hem för att ligga sked. En perfekt kväll.

Hä bare å åk #2

I vårt firande av 5 års dagen ingick gokart. Vi hade gett varandra en varsin smartbox där man får välja bland massa aktiviteter. Praktiskt nog så valde vi båda att köra gokart i älvsjö :)

Vi fick 4+5 biljetter. Varje biljett gav 8 minuters körning. Jösses 1 tim och en kvart, vi åkte upp två först 16 min/var, sen tog vi kaffe. Efter det var det nära stängningsdags och det var kö i depån så vi fick presentkort på de 5 kvarvarande biljetterna.

Jag vet att Mr D tycker att det är viktigt att berätta att jag kom sist eftersom jag hade lovat honom spö. Han körde om mig 6 gånger *suck*. Jag hann med 22 varv, snabbaste hastigheten var 38,7 km/h. Dennis körde 28 varv, som snabbast 47,1 km/h.

Nåja, till mitt försvar måste jag säga att jag kände mig som en säl i bilen. Med täckjacka, för liten hjälm, stryphårt sittande nackskydd och bebismage, så ramlade jag ner i bilen. Kunde inte flytta sätet tillräckligt långt bak så det var bara att bita ihop och gasa. När vår tid sen var slut stod det massa yngre killar och väntade. Eftersom jag inte kom ur min bil så fick en av pojkarna DRA mig ur. Smidigt, snyggt? Nä, inte ett dugg. Men roligt var det :)

Vem är jag idag?

Jag kommer att kunna vara med min vilda bebis på ponnyridning utanför köpcentrum på lördagar. Jag kommer inte att vara rädd för sura, nafsande ridskoleponnys. Jag har en bakgrund som tävlingryttare. Kanske inte så mycket tävling som ryttare men ändå. Här är favorithästen Trixie från Åmot, och jag på en “clear round” runda terränghoppning i Mo grindar, Ockelbo. Vi kom runt utan alltför många fel och fick rosett :)

Kanske kan vi börja rida sen, du och jag bebisen? När du blir lite större…

Vem är jag idag?

I kategorin “Vem är jag?” undersöker jag vad som gjort mig till den jag är idag. Inför kommande liten bebis känns det relevant att ta hand om funderingarna innan frågorna kommer.

Så lilla bebis, så här var det. mamma spelade i band med bara brudar. På den tiden var det ovanligt och kallades för “tjejband”. Därför hette vi i just det här bandet “No Mans Band” för säkerhets skull. Vi spelade hårdrock och alla fick vara med. Det var därför vi hade två basister. Jepp, en gitarrist men TVÅ basister som spelade stämmor med varandra och var duktiga på olika saker. Nina den lilla arga finskan var en jävel på ju-jutsi, hade håret kort och blev därför misstagen för att vara kille. Anna den blonda basistan, var en begåvad hästtjej som gjorde tappra försök att dricka lika mycket sprit som mig under helgerna. Däckade allt som oftast (liksom jag) på någon efterfest ifrån vilken man fick lättklädd gå “the walk of shame” genom hela Gävle på morgonkvisten för att komma hem igen.

Varför mamma hade platåstövlar och var ett halvt rödhårigt huvud längre än de andra i bandet skall vi prata om någon annan gång :P

Hä bare å åk!

Idag blir det gokart i Älvsjö. Dennis och jag har fått en sån här varsin 'Smartbox' och nu är det dags. Jäklar vad roligt vi ska ha. Jag vill inte jinxa, men shit vad spö han ska få ;)

Vem är jag idag?

Då var jag en festprisse. Bilden är tagen i Jakobsberg ca 1999 i soffan sitter Bella, jag, Erika och Jana. Ovanför soffan hänger farfars gamla klocka, den hänger nu i stugan uppe i Ockelbo. I vårt egna hus som vi köpt i mina gama hemtrakter. Fränt. Vem hade kunnat ana det för över 10 år sedan.

Balans

Appropå det där med nyttig mat när man är gravid. Nytt snabbmats-taco-ställe på klarabergsvägen. -På fredag kommer min kartong med 5 kg ekologiska grönsaker från 'Ekolådan'. Det handlar om balans ;)

Sons of Anarchy

Just nu är det här det bästa på länge. Vi ser på tv-serien "Sons of Anarchy" här hemma i Farsta. Fräsig mc-klubb inblandad i diverse olagligheter. Peggy Bundy (Katey Sagal) spelar stormorsa åt busarna och Henry Rollins bla, spelar rivaliserande rötägg.
Brilliant och välgjort, missa inte när det börjar sändas på tv4 i vår.

Musiken i serien är ett eget kapitel. Nästan bara bra musik. The Black Keyes, var ett band vi upptäckte i samband med tv-tittandet. Låter gammalt men är nytt, inte alla som faktiskt gör det trovärdigt nog.

Vem är jag idag?

Nu när jag väntar barn så kommer ju tankarna om vem jag är, hur har jag blivit som jag är osv…

Jag kom på den stökiga idén att kolla gamla fotoalbum, jag har ju en scanner. Jösses, vad mycket saker jag gjort. (Och vad det blir rörigt när man letar gamla bilder.) Men det känns ju bra att veta att man kommer att ha lite historier att berätta för framtida generationer ;)

På baksidan av ovanstående bild står det 1999 fast jag misstänker att det är något år tidigare faktiskt 99 hade jag redan dreadlocks, den är tagen i Jakobsberg, något år efter jag flyttat till Stockholm för att satsa på bandet Pitbull och utbilda mig till trummis på heltid.

10 år senare är jag lokförare.

Ultraljudet

Så var det då dags för ultraljud äntligen. V 18 + 4 är vi i just nu. För att vara på den säkra sidan åkte jag hemifrån 2 timmar innan utsatt tid, i tågkaos och allt kan man inte vara nog säker. Det här ville vi inte missa. Mötte upp Dennis som kom direkt från jobbet vid Sös, fick vänta en stund sen var det över alldeles för fort.

Med iskall gele på magen fick vi veta att bebisen såg alldeles bra och normal ut. Huvudet var 4,4 cm och låret 2,7 cm. Min moderkaka låg i bakvägg och allt såg jättebra ut.

För att försäkra oss om att läget var tip-top så gjorde lill-rackarn “tummen upp” på en bild. Läget på topp :)

Det känns väldigt bra att få ha sett att hjärtat slår och att det växer något där inne. Även fast jag redan fått större mage så känns det en smula overkligt. Bebis är dessutom en pigg rackare, det vevades med både armar och ben så det stod härliga till, perfekt.

Här ser pappa Dennis på de första fotografierna av sitt barn.

…och vad blir det för sort?

Tyvärr, smurfen där inne var alldeles för blyg, med benen i kors och navelsträngen för könet så gick det inte att se. Kanske, bara kanske, gör vi ett ultraljud till för egna pengar, ett sånt där 4D. Då får vi försöka kika efter igen, även om det nu faktiskt inte spelar någon roll.

Se där, vi fick finbesök. Jansson kom förbi för att låna datorn innan han och Dennis åker och repar. Jansson ska vikariera bakom trummorna i Abramis när Trisse semestrar i Thailand.

Att berätta för fadern

Så här gick det till när jag berättade för Dennis att han skulle bli pappa:
Med hans egna ord: http://mammatalar.blogspot.com/2010/01/napp.html

Välkommen i väntans tider.

Jahapp, härom dagen blev min wordpress blogg hackad. Den har jag använt sedan 2006 så det kändes lite trist. Jag har lämnat över allt till min hemside doktor Daarkh i Sandviken. Vi får se hur mycket han kan rädda.
Under tiden som han lagar min gamla blogg på... www.lindahelsing.se, (hemsidan är också hackad så gå inte in där än), så tänkte jag att jag faktiskt kunde starta en tillfällig reservblogg.
Så ta-da. Här är den då.
Jag har faktiskt lite att dela med mig utav i och med att vi väntar vårat första barn. Förmodligen kommer det att bli väldigt mycket tankar om just det.
I vanliga fall bloggar jag om mitt stora fotointresse, vårat semesterhus i Ockelbo, min pojkvän Dennis och hans band Abramis Brama, våra katter eller mitt arbete som lokförare på Stockholmståg.
Det blir nog en salig blandning kan jag tänka, som vanligt. Fast den här gången toppad med lite vänta barn mysterier :)