Vi satte på oss finkläder och for på bröllop upp mot Norrtälje. Det var Dennis barndomskamrat som gifte sig. Notera att Ludde har på sig vit skjorta dagen till ära. Han hängde dessutom med in i kyrkan och höll tyst under själva akten även om så klart alla bebisar måste testa akustiken i kyrksalen så smått. Det hör ju till ;)
Eftersom jag själv hade så stor nytta av att läsa andras förlossningsberättelser så väljer jag att dela med mig av min till andra blivande mammor och andra nyfikna…och som självterapi. Jag skriver så jäkla långt att jag dock delar upp den. Har det tagit fem veckor för mig att skriva texten så kan ni ju glömma att jag kortar av den för bloggen. (Del 1 finner du längre ned eller på den här länken)
Forts. 11:30 Sticker barnmorskan hål på fostervattnet med en lång virknålsliknande tingest. Då ser man att vattnet är svagt missfärgat. Ludwig har blivit stressad och bajsat lite i vattnet. Eftersom bandet runt magen som mäter hans hjärtljud envisas med att falla av hela tiden så hörs hjärtljuden dåligt och man bestämmer sig för att sätta in en elektrod på hans lilla huvud för att kunna höra bättre. Jag blir lite orolig men personalen försäkrar mig om att det bara är en försiktighetsåtgärd. Mycket väl, när elektroden (en pytteliten krok innanför huden på bebishuvudet) väl sitter på plats hörs rytmiska, starka hjärtslag igen. Fast det var läskigt att veta att mitt ännu ofödda barn satt fastkrokat i en maskin, även om kroken var supertunn så vågade man ju inte röra sig så mycket längre. Själva vajern som elektrodkabeln gick i var dessutom rätt tjock och hängde ju ut genom muttan så det blev inga större promenader runt i rummet längre.
Ca kl 12 fick jag värkstimulerande dropp och helvetet med värkarna började igen, kändes som epiduralen inte alls hade tagit.
Värkarna fortsatte i det blinda vansinne jag kände innan jag fått bedövningen och jag blev väldigt besviken. Det som i princip hade hänt var att värkarbetet stannat upp efter att ryggmärgsbedövningen planterats in.
När jag sen fick droppet så sparkade värkarna igång direkt, igen med samma intensitet som tidigare.
Personalen sa att epidural skulle göra skillnad. Att det skulle vara bra. Men att jag ändå skulle känna "ett väldigt tryck neråt" som inte gick att bedöva bort .
Det var ju lögn. Det var ju fan värkar som förr fast det nu kändes som att man skulle bajsa på sig OCKSÅ!
Inte bajsa så där som att -nu måste jag gå på snart toa kanske.
Det var mer UNDAN FÖR I HELVETET DET KOMMER SPRUTDIARRE´ I BYXORNA!!!!
Jag har förstått att det var krystvärkarna som kändes så (och de kom igång efter kl 15 någon gång).
Att kalla dem för ett väldigt tryck nedåt tycker jag är lite samma att kalla det för att känna ”en känsla av förlust” om man skulle såga av sig armen också. Det, eller så är personalen på förlossningen verkligen stenhårda.
Dennis servade mig under hela förlossningsarbetet. Lyssnade och kommunicerade med personal, torkade pannan, hjälpte mig till toaletten, bytte låtar på mp3:n (vi hade högtalare med oss), masserade och pussade.
Han var ett superstöd.
Saft i sugrör och söta ord.
Under krystningen så var det ju dessutom en tillgång att ha en karl som tränat styrketräning och tyngdlyft. Han kan konsten att peppa och att få ut det där lilla extra ur musklerna och krama ur den sista musten och viljan.
Fast lite irriterad blev jag ett tag under öppningskedet. Jag ligger och väntar på nästa värk, kikar upp och ser honom lite suddigt stå och smådansa till en bra låt och mumsa på ett kex.
KARLAR BORDE OCKSÅ FÖDA BARN.
Eller så borde någon åtminstone slå dem med en käpp under tiden kvinnan har en värk....
Efter 5-6 timmar från att vi kommit till förlossningen till kollade barnmorskan igen hur öppen livmodermunnen var. Jag hade inte öppnat mig något mer alls, fan vad ledsen jag blev. Fortfarande bara 4 cm. Så ont som jag hade trodde jag på åtminstone 7-8 cm. (Då skall det vara som mest jobbigt och smärtsamt nämligen)
Jag tog extremt mycket lustgas. Det är grejen med mig. Jag tar gärna mycket, mycket av allt.
Personalen försökte stänga av gasen mot slutet eftersom jag var så hög, misstänker att de gjorde det eller minskade på den åtminstone.
Jag tror det där är vanligt. Många jag pratat med säger samma sak att de tog alldeles för mycket lustgas under förlossningen. Jag undrar vem som bestämmer hur mycket man får ta?
Förmodligen är det inte praktiskt att ha en bortdomnad mamma som ligger och småpratar med sina hallucinationer, vilket jag gjorde. (Om än lite tyst för sig själv)
Men se, det gick tillslut det också. Mot sluttampen fick jag lägga ifrån mig masken med gas för att kunna vara koncentrerad på att krysta och då piggnar man ju till rätt snabbt faktiskt. Jag fattar inte hur man kan föda barn utan lustgas. För mig fungerade den som snuttefilt och livlina. Det enda jag faktiskt hade som kunde ta mig bort ifrån smärtan om så bara för några sekunder och minuter i taget.
Jag låg rätt länge med krystvärkar, från 15.00 någon gång som sagt men Ludwig åkte bara fram och tillbaka. Han ville liksom inte fastna till i kanalen så att kroppen kunde få grepp och trycka ut honom.
Men till slut så…
Bort med lustgasen, in med hakan mot bröstet ett jävla hej och hå och så provade vi igen.
Vi försökte i två omgångar att krysta ut och på den tredje gången kom han, på den tredje krystningen.
Att beskriva själva utdrivningen känns svårt. Det kändes lite som när en fördämning brister, eller som att försöka välta en vägg, när den till slut tippar över. Man tar i allt var man kan mot ett tillsynes stumt föremål som plötsligt ger vika. Känslan av den där lilla kroppen som glider ut som en varm blöt trasa efter det där stora hårda huvudet var helt enormt skön. Att sen höra ett litet bebisskrik och veta att barnet lever trots skallelektroder, bajs i fostervatten och all denna smärta kändes ju helt enormt.
Pappa Dennis var där och tog emot sin son när barnmorskan lade honom på mitt bröst nästan direkt. Det var bra, för då hade jag redan släppt allt för en stund. Jag visste att Ludwig var här och att Dennis stod bredvid mig, så då släppte jag koncentrationen. Jag hörde hur navelsträngen klipptes av en rörd nybliven far. Själv kände jag mig avdomnad, lite tom och kanske inte riktigt närvarande.
Moderkakan krystade jag ut på en halv krystvärk 20 min efter att Ludde kommit ut.Den visades upp och var alldeles hel och fin. 
Efter kontroll så såg barnmorskan att underlivet spruckit lite.Jag fick sy 2 stygn utvändigt och som hon sa så "tråcklade jag en bit" på insidan.
Eftervården var rätt så jobbig. Allt ömmade så fort de bara nuddade allt söder om min navel. Jag har för mig att jag fick dra några tag på lustgasen när de sydde också. Fast det kanske mest var för nöjes skull?
Nåja när Ludde låg och snusade på bröstet och allt var sytt så lämnade de oss i fred med bebis i rummet i två timmar. Hela lilla nya familjen, alla tre.
Den omtalade brickan med svenska flaggan och smörgåsar kom och vi smaskade hungrigt i oss dem. Jag hade bara förlorat ca 2 dl blod men man var ju klen och skakig ändå så det smakade faktiskt riktigt, riktigt bra med fika. Sen fick vi flytta upp till BB vid 22 tiden.
Allt som allt var vi på förlossningen 11 timmar. Vi kom in vid 7:45 och Ludde föddes 18:38. Det var fullkomligt vidrigt men en alldeles normal, relativt smidig och lyckosam förlossning. Jämfört med många av mina vänner och bekanta som haft komplikationer under sina förlossningar så känner jag mig lyckligt lottad.
Den mäktigaste upplevelsen man har i livet som kvinna gissar jag på. Kroppen ser dessutom till att glömma smärtan rätt fort efteråt (om det över huvud taget skall kunna bli fler barn). Min har nog redan gjort det för jag skulle kunna göra det igen, hörde ni?! Andra kvinnor sa om smärtan att “Man överlever det faktiskt”. Jag håller med, det gör man. Om jag som varit så klen, feg och gnällig i mina dagar kan göra det så vågar vem som helst. Sen kan man ju inte säga hur varje förlossning kommer att bli på förhand, alla är ju olika. Men man behöver faktiskt inte gå och gruva sig i onödan.
Jag citerar mig själv: “…in med hakan mot bröstet ett jävla hej och hå och så provade vi igen.”
…Fortsättning följer om BB och neonatalavdelningen dit vi blev flyttade efter ett dygn, men mer om det en annan gång i Förlossningsberättelse del 3
Det är inte bara bebiskräks och blöjor. Just nu ställer jag ut en bild på Skarpnäcks Kulturhus eftersom min fotoklubb Enskede Fotoklubb firar 60 år.
Se öppentider och hur du tar dig till utställningen på klubbens egen hemsida
“För att uppmärksamma att Enskede fotoklubb fyller 60 år har många av medlemmarna bidragit med bilder till en bildutställning som speglar fotoklubben.
Vernissage Lö 11 sept kl. 12-15
Utställningen pågår Lö 11 sept - To 7 okt
...Enskede Fotoklubb bildades 1950. Medlemsantalet har varierat under årens lopp och för närvarande finns det ca 40 medlemmar. De träffas en gång per månad i Skarpnäcks Kulturhus. Inom klubben har de ett årligt klubbmästerskap där de i december korar en klubbmästare som samlat ihop flest tävlingspoäng under året. Enskede Fotoklubb deltar även i distrikts- och rikstävlingar i foto. Några medlemmar har även deltagit i internationella utställningar sedan 1980-talet och framledes. Vid månadsträffarna förs bilddiskussioner, bildföredrag och kortare genomgångar och tips gällande digital bildbehandling. Enskede fotoklubb arrangerar även en del fotoutflykter, främst inom Stor-stockholmsområdet.”
Eftersom jag själv hade så stor nytta av att läsa andras förlossningsberättelser så väljer jag att dela med mig av min till andra blivande mammor och andra nyfikna…och som självterapi. Jag skriver så jäkla långt att jag delar upp den dock. Har det tagit fem veckor för mig att skriva texten så kan ni ju glömma att jag kortar av den för bloggen.
Förlossningen gick faktiskt riktigt bra. Det var ju häftigt men också den vidrigaste upplevelsen man kunde tänka sig, fast vi fick inga allvarliga komplikationer så vi är ändå nöjda.
På fredagskvällen åt vi chiligryta till middag. Vilket ledde till problem med gaser hela lördagen. När man är höggravid är det inte så mycket själva gaserna som är problemet utan snarare avsaknaden utav dem. Inga fisar kommer ut ur en mage som redan är spänd till bristningsgränsen. Jag ringde en barnmorska på förlossningen vid 15 på lördagen och frågade för säkerhets skull om det var farligt att ha en sån spänd mage men de skrattade och sa att den frågan är vanlig. Det är inte farligt att inte kunna släppa sig.
Däremot berättade hon att magknipet jag hade kunde framkalla sammandragningar som i sin tur leder till riktiga värkar och förlossningsarbetet kommer igång.
Det kändes hoppfullt den kvällen när vi gick till sängs för magknipet hade inte gett med sig utan kom med jämna mellanrum, lite som värkar faktiskt.
Vaknade 04:00 på söndag morgon med återkommande värkar som gjorde för ont för att sova på. Jag bestämde mig för att bada. Efter 1 timme i badkaret med varmvatten spolandes över magen så bestämde jag mig för att prova TENS-apparaten då värkarna blivit mycket starkare.
05:30 väckte jag Dennis med orden: -”Om du går upp nu så kan du äta frukost och sen gå och lägga dig igen.” Jag var fortfarande inte säker på om det var på riktigt eller falsk alarm nämligen. En trött Dennis fattade inte riktigt vad som var på gång och tyckte väl att mitt resonemang var rätt ologiskt. Han kunde väl strunta i frukosten och somna om bara?
Till slut kvicknade han till när han såg hur ont jag faktiskt hade och vi båda fick i oss en varsin tallrik med gröt och lite kaffe. Under tiden ringde Dennis förlossningen som frågade hur långt gånget värkarbetet var. Jag var dum och sa att man kan räkna till 12 under en värk. Det var ju inte så mycket tyckte varken barnmorskan eller sambon, tills vi timade med äggklockan. Det visade sig att de var 1 min långa och kom 3 st på 10 minuter. Jag räknar visst inte så fort på fri hand så att säga.
Det blev fart både på Dennis och på barnmorskan. Det visade sig nämligen att vi skulle åka in med det samma. Däremot så var det fullt på SÖS och vi blev hänvisade till Huddinge sjukhus där de gjort plats för oss. Vi åkte Volvo med fin fjädring men det var ändå en helt vidrig resa. Dennis krypkörde under värkarna och gasade på i mellan men det var ändå helt absurt jobbigt.
Jag hade fått hjälp att ta på mig min svarta klänning med vita prickar så att jag skulle kunna ha TENS:en på mig hela tiden. Jäklar vad den hjälpte. Det var riktigt skönt, den rekommenderar jag gärna. Bilresan blev nog en smula lättare med den och en varm vetekudde i de värsta fartguppen.
Efter 15 minuter var vi framme vid karolinska i Huddinge vid ca kl 07:45. Dennis parkerade bilen på närmast möjliga parkering. 8kr/tim, dyrt blev det. Vi hade tänkt mycket på parkering innan men väl framme var det inte så intressant längre.
Vi fick komma in och jag blev undersökt av en kvinna med hur långa naglar som helst. Jag vet inte om jag tycker att Desperate Housewives-långa naglar och gynekologi hör så värst bra ihop. Åtminstone inte när de faktiskt skall känna på livmodertappen.
Nåja, hela tappen var utplånad och jag var öppen 3-4 cm. Vi fick ett förlossningsrum direkt. Jag blev jätteglad för att jag hade gruvat mig för att bli hemskickad . Men jag hade gjort ett bra arbete hemma sa de. Tydligen så hade både badet, vetekudden och TENS:en fungerat bra som smärtlindrare.
Det första som händer i rummet vi blev visade till var att vi hade oturen att komma in i vårt förlossningsrum precis som kvinnan i salen intill föder fram sitt barn. Herrejävlar hon skrek som om någon drog ut tarmarna på henne. Riktigt obehagligt var det och jag blev jätterädd. Dennis visste att jag inte ville höra men nu gick det ju inte att göra annat än att trösta. Personalen var också snabb på att fråga om jag hörde det lilla barnskriket som kom omedelbart efter kvinnans skrik. Det var verkligen det sista som hände, barnet föddes fram under det hemska vrålandet. Det kändes väl lite bättre då. De sa också att alla kvinnor är olika, att en del låter som henne medans en del inte låter knappt något alls. Fast att veta att man har det där som lät så vidrigt framför sig gjorde allt lite extra jobbigt. Just då var jag inte så kaxig längre och utan Dennis stöd hade jag inte varit något alls.
Nu fick jag börja med lustgasen och promenera runt med gåstol. Allt kändes lite lättare för ett tag.
Men sen blev såklart värkarna värre och värre.
Den första barnmorskan som kände hur öppen jag var hade ”palperat buktande hinnblåsa” som det står i journalen. Jag vet inte riktigt vad det var men när jag gick och kissade så hängde det riktigt tjockt blodblandat slem ut mellan benen, påminde lite om en brännmanet faktiskt. Jag misstänker att det var slemproppen kanske?
Jag bad tidigt om bedövning. Jag har hört talas om så många som inte har hunnit få så jag ville säga till i tid.
Klockan 10 kommer en narkosläkare och sticker mig i ryggen för epidural, sk ryggmärgsbedövning. Jäklar vad ont det gjorde. 4 gånger stack läkaren mig i ryggen medans jag låg på sidan i fosterställning. Plaströret skall in mellan kotorna för att man skall kunna få som ett dropp av smärtstillande in i ryggen. Man har ju värkar samtidigt så det är svårt att ligga still, trots lustgas. På slutet kändes doktorn nästan irriterad när jag inte kunde låta bli att röra mig (fastän det kändes som om jag låg blickstill). När sen nålen hittade rätt så kändes det helt sjukt. Det kändes som om nålen skrapade mot ben, en känsla jag aldrig känt förut, vidrigt.
Om det blir fler barn skall jag verkligen ta mig en funderare på om jag vill ha ryggbedövning. Det var tveksamt om det var värt det.
10:50 Var livet fint. Jag kände ingenting av värkarna nästan. Bara ett litet molande och det kan man ju stå ut med efter 4 timmars riktigt värkarbete. Bedövningen hade gjort sitt.
Vi fick in lunch på rummet, microlasagne med färsk paprika. Dennis hade tur och fick en överbliven han också. Vi skrattade och lyssnade på bra musik ur mp3:n som DJ Dennis skötte om. Jag skickade sms till folk och kände mig mallig, trodde det värsta var över i princip.
Mmm, det trodde jag… forts följer.
(Nu finns forts, del två, om man klickar här)
Gamla traditioner försvinner och nya föds. Det blev inget fika på sängen eftersom Ludde ammas på nätterna. Jag tror däremot att hans present var en liten sovmorgon till sin mamma eftersom han skippade ett nattpass och sov ända till frukost. Nu kunde vi alla fika tillsammans och öppna presenter. Fotokurs för föräldralediga på Fotografiska Museet, Alla säsonger av Ab Fab (absolutely fabulous) och Hipp-Hipp på DVD var det jag fick av lilla familjen Dennis och Ludde.
På eftermiddagen dök det upp gratulanter för att fika och för att titta på Ludwig så klart. Ludde fick också tjusiga presenter, stiliga kläder och björnhalsband (Indianska kraftdjur). Lille Ludwig har aldrig sett så många skägg samtidigt. Kanske blev det en överdos för efter bara några timmar var han som klubbad och sov tills långt in på natten.
Till och med katten var helt slutkörd och somnade med huvudet i fruktskålen. När hela hushållet däckat pumpade jag ur mina mjölkstinna bröst en smula och tänkte att man kan nog ha en mycket sämre 35-års dag, mitt i livet, halvvägs till 70.
Inlägg
Alla kommentarer
