lördag 25 september 2010

Förlossningsberättelse Del 2

Eftersom jag själv hade så stor nytta av att läsa andras förlossningsberättelser så väljer jag att dela med mig av min till andra blivande mammor och andra nyfikna…och som självterapi. Jag skriver så jäkla långt att jag dock delar upp den. Har det tagit fem veckor för mig att skriva texten så kan ni ju glömma att jag kortar av den för bloggen. (Del 1 finner du längre ned eller på den här länken)

 

Forts. 11:30 Sticker barnmorskan hål på fostervattnet med en lång virknålsliknande tingest. Då ser man att vattnet är svagt missfärgat. Ludwig har blivit stressad och bajsat lite i vattnet. Eftersom bandet runt magen som mäter hans hjärtljud envisas med att falla av hela tiden så hörs hjärtljuden dåligt och man bestämmer sig för att sätta in en elektrod på hans lilla huvud för att kunna höra bättre. Jag blir lite orolig men personalen försäkrar mig om att det bara är en försiktighetsåtgärd. Mycket väl, när elektroden (en pytteliten krok innanför huden på bebishuvudet) väl sitter på plats hörs rytmiska, starka hjärtslag igen. Fast det var läskigt att veta att mitt ännu ofödda barn satt fastkrokat i en maskin, även om kroken var supertunn så vågade man ju inte röra sig så mycket längre. Själva vajern som elektrodkabeln gick i var dessutom rätt tjock och hängde ju ut genom muttan så det blev inga större promenader runt i rummet längre.

Ca kl 12 fick jag värkstimulerande dropp och helvetet med värkarna började igen, kändes som epiduralen inte alls hade tagit._MG_7090-1

Värkarna fortsatte i det blinda vansinne jag kände innan jag fått bedövningen och jag blev väldigt besviken. Det som i princip hade hänt var att värkarbetet stannat upp efter att ryggmärgsbedövningen planterats in.

När jag sen fick droppet så sparkade värkarna igång direkt, igen med samma intensitet som tidigare.

Personalen sa att epidural skulle göra skillnad. Att det skulle vara bra. Men att jag ändå skulle känna "ett väldigt tryck neråt" som inte gick att bedöva bort .
Det var ju lögn. Det var ju fan värkar som förr fast det nu kändes som att man skulle bajsa på sig OCKSÅ!

Inte bajsa så där som att -nu måste jag gå på snart toa kanske.

Det var mer UNDAN FÖR I HELVETET DET KOMMER SPRUTDIARRE´ I BYXORNA!!!!

Jag har förstått att det var krystvärkarna som kändes så (och de kom igång efter kl 15 någon gång).

_MG_7076-1Att kalla dem för ett väldigt tryck nedåt tycker jag är lite samma att kalla det för att känna ”en känsla av förlust” om man skulle såga av sig armen också. Det, eller så är personalen på förlossningen verkligen stenhårda.

Dennis servade mig under hela förlossningsarbetet. Lyssnade och kommunicerade med personal, torkade pannan, hjälpte mig till toaletten, bytte låtar på mp3:n (vi hade högtalare med oss), masserade och pussade.

Han var ett superstöd.

Saft i sugrör och söta ord.
Under krystningen så var det ju dessutom en tillgång att ha en karl som tränat styrketräning och tyngdlyft. Han kan konsten att peppa och att få ut det där lilla extra ur musklerna och krama ur den sista musten och viljan.
Fast lite irriterad blev jag ett tag under öppningskedet. Jag ligger och väntar på nästa värk, kikar upp och ser honom lite suddigt stå och smådansa till en bra låt och mumsa på ett kex.
KARLAR BORDE OCKSÅ FÖDA BARN.
Eller så borde någon åtminstone slå dem med en käpp under tiden kvinnan har en värk....

201008011165

Efter 5-6 timmar från att vi kommit till förlossningen till kollade barnmorskan igen hur öppen livmodermunnen var. Jag hade inte öppnat mig något mer alls, fan vad ledsen jag blev. Fortfarande bara 4 cm. Så ont som jag hade trodde jag på åtminstone 7-8 cm. (Då skall det vara som mest jobbigt och smärtsamt nämligen)

IMG_7074-1

Jag tog extremt mycket lustgas. Det är grejen med mig. Jag tar gärna mycket, mycket av allt.
Personalen försökte stänga av gasen mot slutet eftersom jag var så hög, misstänker att de gjorde det eller minskade på den åtminstone.
Jag tror det där är vanligt. Många jag pratat med säger samma sak att de tog alldeles för mycket lustgas under förlossningen. Jag undrar vem som bestämmer hur mycket man får ta?

Förmodligen är det inte praktiskt att ha en bortdomnad mamma som ligger och småpratar med sina hallucinationer, vilket jag gjorde. (Om än lite tyst för sig själv)

Men se, det gick tillslut det också. Mot sluttampen fick jag lägga ifrån mig masken med gas för att kunna vara koncentrerad på att krysta och då piggnar man ju till rätt snabbt faktiskt. Jag fattar inte hur man kan föda barn utan lustgas. För mig fungerade den som snuttefilt och livlina. Det enda jag faktiskt hade som kunde ta mig bort ifrån smärtan om så bara för några sekunder och minuter i taget.

Jag låg rätt länge med krystvärkar, från 15.00 någon gång som sagt men Ludwig åkte bara fram och tillbaka. Han ville liksom inte fastna till i kanalen så att kroppen kunde få grepp och trycka ut honom.

Men till slut så…

Bort med lustgasen, in med hakan mot bröstet ett jävla hej och hå och så provade vi igen.

Vi försökte i två omgångar att krysta ut och på den tredje gången kom han, på den tredje krystningen.

Att beskriva själva utdrivningen känns svårt. Det kändes lite som när en fördämning brister, eller som att försöka välta en vägg, när den till slut tippar över. Man tar i allt var man kan mot ett tillsynes stumt föremål som plötsligt ger vika. Känslan av den där lilla kroppen som glider ut som en varm blöt trasa efter det där stora hårda huvudet var helt enormt skön. Att sen höra ett litet bebisskrik och veta att barnet lever trots skallelektroder, bajs i fostervatten och all denna smärta kändes ju helt enormt.

_MG_7095-1

Pappa Dennis var där och tog emot sin son när barnmorskan lade honom på mitt bröst nästan direkt. Det var bra, för då hade jag redan släppt allt för en stund. Jag visste att Ludwig var här och att Dennis stod bredvid mig, så då släppte jag koncentrationen. Jag hörde hur navelsträngen klipptes av en rörd nybliven far. Själv kände jag mig avdomnad, lite tom och kanske inte riktigt närvarande.

Moderkakan krystade jag ut på en halv krystvärk 20 min efter att Ludde kommit ut.Den visades upp och var alldeles hel och fin.
_MG_7109-1   _MG_7119-1  

Efter kontroll så såg barnmorskan att underlivet spruckit lite.Jag fick sy 2 stygn utvändigt och som hon sa så "tråcklade jag en bit" på insidan.

Eftervården var rätt så jobbig. Allt ömmade så fort de bara nuddade allt söder om min navel. Jag har för mig att jag fick dra några tag på lustgasen när de sydde också. Fast det kanske mest var för nöjes skull?

Nåja när Ludde låg och snusade på bröstet och allt var sytt så lämnade de oss i fred med bebis i rummet i två timmar. Hela lilla nya familjen, alla tre.

♥   ♥   ♥

Den omtalade brickan med svenska flaggan och smörgåsar kom och vi smaskade hungrigt i oss dem. Jag hade bara förlorat ca 2 dl blod men man var ju klen och skakig ändå så det smakade faktiskt riktigt, riktigt bra med fika. Sen fick vi flytta upp till BB vid 22 tiden.

_MG_7112-1_MG_7114-1-2_MG_7103-1

Allt som allt var vi på förlossningen 11 timmar. Vi kom in vid 7:45 och Ludde föddes 18:38. Det var fullkomligt vidrigt men en alldeles normal, relativt smidig och lyckosam förlossning. Jämfört med många av mina vänner och bekanta som haft komplikationer under sina förlossningar så känner jag mig lyckligt lottad.

Den mäktigaste upplevelsen man har i livet som kvinna gissar jag på. Kroppen ser dessutom till att glömma smärtan rätt fort efteråt (om det  över huvud taget skall kunna bli fler barn). Min har nog redan gjort det för jag skulle kunna göra det igen, hörde ni?! Andra kvinnor sa om smärtan att “Man överlever det faktiskt”. Jag håller med, det gör man. Om jag som varit så klen, feg och gnällig i mina dagar kan göra det så vågar vem som helst. Sen kan man ju inte säga hur varje förlossning kommer att bli på förhand, alla är ju olika. Men man behöver faktiskt inte gå och gruva sig i onödan.

Jag citerar mig själv: “…in med hakan mot bröstet ett jävla hej och hå och så provade vi igen.”

…Fortsättning följer om BB och neonatalavdelningen dit vi blev flyttade efter ett dygn, men mer om det en annan gång i Förlossningsberättelse del 3

6 kommentarer:

  1. Jäklar vad duktig du är! Fina bilder på er också.

    SvaraRadera
  2. Oj grattis! Inte visste jag att ni skulle ha barn. Vad fint du skriver :D

    Kramar/Sonja

    SvaraRadera
  3. Tack för att du visar att det faktiskt kanske inte är så farligt ändå =)

    SvaraRadera
  4. Åh, vad jag grät när jag läste det här. Superfin berättelse med jättehärlig humor, tack så mycket för att du delar med dig! Självklart känner jag mig skrajsen inför min egen förlossning, men trots alla hiskeliga beskrivningar om skrikande och smärta så känns det faktiskt bättre att läsa om det och förstå att det med största sannolikhet är något man kommer ta sig igenom. Supertack!

    SvaraRadera
  5. Oj vilken härlig och ärlig berättelse! Hjälper oss som har dagen D framför oss =).

    SvaraRadera
  6. Vilken härlig berättelse. Skrattade högt flera gånger åt dina roliga beskrivningar. Hoppas jag får uppleva ungefär nåt sånt när det blir dags för oss.

    SvaraRadera