onsdag 8 september 2010

Förlossningsberättelse del 1

Eftersom jag själv hade så stor nytta av att läsa andras förlossningsberättelser så väljer jag att dela med mig av min till andra blivande mammor och andra nyfikna…och som självterapi. Jag skriver så jäkla långt att jag delar upp den dock. Har det tagit fem veckor för mig att skriva texten så kan ni ju glömma att jag kortar av den för bloggen.

Ludde 1 tim 47 minuter

Förlossningen gick faktiskt riktigt bra. Det var ju häftigt men också den vidrigaste upplevelsen man kunde tänka sig, fast vi fick inga allvarliga komplikationer så vi är ändå nöjda.

På fredagskvällen åt vi chiligryta till middag. Vilket ledde till problem med gaser hela lördagen. När man är höggravid är det inte så mycket själva gaserna som är problemet utan snarare avsaknaden utav dem. Inga fisar kommer ut ur en mage som redan är spänd till bristningsgränsen. Jag ringde en barnmorska på förlossningen vid 15 på lördagen och frågade för säkerhets skull om det var farligt att ha en sån spänd mage men de skrattade och sa att den frågan är vanlig. Det är inte farligt att inte kunna släppa sig.

Däremot berättade hon att magknipet jag hade kunde framkalla sammandragningar som i sin tur leder till riktiga värkar och förlossningsarbetet kommer igång.

Det kändes hoppfullt den kvällen när vi gick till sängs för magknipet hade inte gett med sig utan kom med jämna mellanrum, lite som värkar faktiskt.

Kattvakt hos Jansson. T-shirt till salu!

Vaknade 04:00 på söndag morgon med återkommande värkar som gjorde för ont för att sova på. Jag bestämde mig för att bada. Efter 1 timme i badkaret med varmvatten spolandes över magen så bestämde jag mig för att prova TENS-apparaten då värkarna blivit mycket starkare.

05:30 väckte jag Dennis med orden: -”Om du går upp nu så kan du äta frukost och sen gå och lägga dig igen.” Jag var fortfarande inte säker på om det var på riktigt eller falsk alarm nämligen. En trött Dennis fattade inte riktigt vad som var på gång och tyckte väl att mitt resonemang var rätt ologiskt. Han kunde väl strunta i frukosten och somna om bara?

Till slut kvicknade han till när han såg hur ont jag faktiskt hade och vi båda fick i oss en varsin tallrik med gröt och lite kaffe. Under tiden ringde Dennis förlossningen som frågade hur långt gånget värkarbetet var. Jag var dum och sa att man kan räkna till 12 under en värk. Det var ju inte så mycket tyckte varken barnmorskan eller sambon, tills vi timade med äggklockan. Det visade sig att de var 1 min långa och kom 3 st på 10 minuter. Jag räknar visst inte så fort på fri hand så att säga.

Det blev fart både på Dennis och på barnmorskan. Det visade sig nämligen att vi skulle åka in med det samma. Däremot så var det fullt på SÖS och vi blev hänvisade till Huddinge sjukhus där de gjort plats för oss. Vi åkte Volvo med fin fjädring men det var ändå en helt vidrig resa. Dennis krypkörde under värkarna och gasade på i mellan men det var ändå helt absurt jobbigt.

Jag hade fått hjälp att ta på mig min svarta klänning med vita prickar så att jag skulle kunna ha TENS:en på mig hela tiden. Jäklar vad den hjälpte. Det var riktigt skönt, den rekommenderar jag gärna. Bilresan blev nog en smula lättare med den och en varm vetekudde i de värsta fartguppen.

Efter 15 minuter var vi framme vid karolinska i Huddinge vid ca kl 07:45. Dennis parkerade bilen på närmast möjliga parkering. 8kr/tim, dyrt blev det. Vi hade tänkt mycket på parkering innan men väl framme var det inte så intressant längre.

Vi fick komma in och jag blev undersökt av en kvinna med hur långa naglar som helst. Jag vet inte om jag tycker att Desperate Housewives-långa naglar och gynekologi hör så värst bra ihop. Åtminstone inte när de faktiskt skall känna på livmodertappen.

Nåja, hela tappen var utplånad och jag var öppen 3-4 cm. Vi fick ett förlossningsrum direkt. Jag blev jätteglad för att jag hade gruvat mig för att bli hemskickad . Men jag hade gjort ett bra arbete hemma sa de. Tydligen så hade både badet, vetekudden och TENS:en fungerat bra som smärtlindrare.

Det första som händer i rummet vi blev visade till var att vi hade oturen att komma in i vårt förlossningsrum precis som kvinnan i salen intill föder fram sitt barn. Herrejävlar hon skrek som om någon drog ut tarmarna på henne. Riktigt obehagligt var det och jag blev jätterädd. Dennis visste att jag inte ville höra men nu gick det ju inte att göra annat än att trösta. Personalen var också snabb på att fråga om jag hörde det lilla barnskriket som kom omedelbart efter kvinnans skrik. Det var verkligen det sista som hände, barnet föddes fram under det hemska vrålandet. Det kändes väl lite bättre då. De sa också att alla kvinnor är olika, att en del låter som henne medans en del inte låter knappt något alls. Fast att veta att man har det där som lät så vidrigt framför sig gjorde allt lite extra jobbigt. Just då var jag inte så kaxig längre och utan Dennis stöd hade jag inte varit något alls.

Nu fick jag börja med lustgasen och promenera runt med gåstol. Allt kändes lite lättare för ett tag.

Gåstol

Men sen blev såklart värkarna värre och värre.

Den första barnmorskan som kände hur öppen jag var hade ”palperat buktande hinnblåsa” som det står i journalen. Jag vet inte riktigt vad det var men när jag gick och kissade så hängde det riktigt tjockt blodblandat slem ut mellan benen, påminde lite om en brännmanet faktiskt. Jag misstänker att det var slemproppen kanske?

Knölig mage 8:49 TENS och Lustgas

Jag bad tidigt om bedövning. Jag har hört talas om så många som inte har hunnit få så jag ville säga till i tid.

Klockan 10 kommer en narkosläkare och sticker mig i ryggen för epidural, sk ryggmärgsbedövning. Jäklar vad ont det gjorde. 4 gånger stack läkaren mig i ryggen medans jag låg på sidan i fosterställning. Plaströret skall in mellan kotorna för att man skall kunna få som ett dropp av smärtstillande in i ryggen. Man har ju värkar samtidigt så det är svårt att ligga still, trots lustgas. På slutet kändes doktorn nästan irriterad när jag inte kunde låta bli att röra mig (fastän det kändes som om jag låg blickstill). När sen nålen hittade rätt så kändes det helt sjukt. Det kändes som om nålen skrapade mot ben, en känsla jag aldrig känt förut, vidrigt.

Om det blir fler barn skall jag verkligen ta mig en funderare på om jag vill ha ryggbedövning. Det var tveksamt om det var värt det.

10:50 Var livet fint. Jag kände ingenting av värkarna nästan. Bara ett litet molande och det kan man ju stå ut med efter 4 timmars riktigt värkarbete. Bedövningen hade gjort sitt.

Vi fick in lunch på rummet, microlasagne med färsk paprika. Dennis hade tur och fick en överbliven han också. Vi skrattade och lyssnade på bra musik ur mp3:n som DJ Dennis skötte om. Jag skickade sms till folk och kände mig mallig, trodde det värsta var över i princip.

Mmm, det trodde jag… forts följer.

(Nu finns forts, del två, om man klickar här)

_MG_7082-1

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar